Har lagt mig själv i hårdträning och skaffat jobb för att överleva det här.
Många bra band ska betas av med start imorgon (lördag).
Resesällskap efterfrågas ej, men uppskattas.
Håll till godo.
8/9 Örebro
Mud Walk
Dead Lord
Vulkan
Asteroid
Siena Root
Skraeckoedlan
28/9 Stockholm
Pagan Altar
In Solitude
3/10 Stockholm
Fu Manchu
7/10 Stockholm
UFOMAMMUT
27/10 Stockholm
Electric Wizard
Kongh
3/11 Stockholm
Katatonia
Alcest
9/11 Stockholm
Pentagram
11/11 Stockholm
Marduk
15-16/11 Båt till Åbo
Turbonegro
Candlemass
23/11 Stockholm
Aura Noir
1/12 Örebro
Opeth
10/12
Morbid Angel
Kreator
Nile
Obs, kommer inte ha tid med allt.
Död.
fredag 7 september 2012
Expendables 2
En hel film av njutningsfulla strider, blod, och explosioner; viktigast var dock metahumorn.
Utan metahumorn hade den här filmen inte varit värd att se på bio, vilket den kanske inte är ändå, men det var något som verkligen höjde dess underhållningsvärde.
Storyn är simpel: ett team av hårdföra män (och en kvinna) ska rädda världen från en ond skurk som vill sälja plutonium till folk som USA inte tycker ska ha för mycket av detta grundämne; tack vare metahumorn blir det hela mycket mer hållbart.
Ta bara en sådan sak som att skurken, (medvetet?-) taskigt spelad av JCVD, heter Vilain.
Jösses.
Eller att man använder catch-phrases från varandras filmer; Schwarzenegger säger "Yippie-kay-yay" och Willias snackar om "I'll be back".
Storstilat.
Filmen visar även att den faktiskt förväntar sig saker av sina tittare. Man förväntas ha en koll på action-filmshistoriken, ur vars brunn man friskt skopar klyschor och oneliners. Jag vill i alla fall tro att filmskaparna förväntar sig att publiken kommer förvänta sig att minst en karaktär kommer åka in i ett roterblad när det är fajt vid en helikopter. Eller att den enda killen med fungerande förhållande, även yngst i gänget, blir dödad. Jag vill tro att de sitter och blinkar åt publiken och att vi blinkar tillbaka. För det gör den värd. Gör den till mer än ett testosteronmonster; ett semi-intelligent testosteronmonster med mer än bara muskelyta.
Utan metahumorn hade den här filmen inte varit värd att se på bio, vilket den kanske inte är ändå, men det var något som verkligen höjde dess underhållningsvärde.
Storyn är simpel: ett team av hårdföra män (och en kvinna) ska rädda världen från en ond skurk som vill sälja plutonium till folk som USA inte tycker ska ha för mycket av detta grundämne; tack vare metahumorn blir det hela mycket mer hållbart.
Ta bara en sådan sak som att skurken, (medvetet?-) taskigt spelad av JCVD, heter Vilain.
Jösses.
Eller att man använder catch-phrases från varandras filmer; Schwarzenegger säger "Yippie-kay-yay" och Willias snackar om "I'll be back".
Storstilat.
Filmen visar även att den faktiskt förväntar sig saker av sina tittare. Man förväntas ha en koll på action-filmshistoriken, ur vars brunn man friskt skopar klyschor och oneliners. Jag vill i alla fall tro att filmskaparna förväntar sig att publiken kommer förvänta sig att minst en karaktär kommer åka in i ett roterblad när det är fajt vid en helikopter. Eller att den enda killen med fungerande förhållande, även yngst i gänget, blir dödad. Jag vill tro att de sitter och blinkar åt publiken och att vi blinkar tillbaka. För det gör den värd. Gör den till mer än ett testosteronmonster; ett semi-intelligent testosteronmonster med mer än bara muskelyta.
torsdag 6 september 2012
T-tröjor på en torsdag del 1: musik-mash-up
Säga vad man vill om t-tröjans vara eller icke-vara inom modesfären, jag har alltid gillat detta enkla plagg. Därför kommer jag dra mitt strå till stacken.
Temat denna vecka är mash-ups, det vill säga motiv där man blandat två olika bilder, teman eller annat för att få ett nytt, ibland skruvat, resultat.
Håll till godo:
Justin Bieber och Black Flag. Nej... bara nej.
Temat denna vecka är mash-ups, det vill säga motiv där man blandat två olika bilder, teman eller annat för att få ett nytt, ibland skruvat, resultat.
Håll till godo:
Morrisey och Mayhem. Stundtals rasistisk popstjärna och stundtals mordiskt black metal-band.
ABBA och Darkthrone. Den oheligaste av allianser.
Teddybears och Motörhead. Simplistisk.
Discharge och Descendents. Två olika delar av punken.
Justin Bieber och Black Flag. Nej... bara nej.
Bonus:
Crass och Musse Pigg.
onsdag 5 september 2012
Det där nya som skulle va så bra...: Nachtmystium - Silencing Machine
Nachtmystium, ett av mina favoritband när det kommer till den amerikanska black metal-arenan, har släppt nytt material. Prisa Satan, här kommer ljudåterbäringen.
Efter att ha fått oförtjänt skit från trve lyssnare för sin experimentlusta på de två föregående plattorna, vilka utvidgade min och många andras syn på black metal, har Judd Blake (mannen som styr bandet med järnhand) nu kommit tillbaka med en ny skiva i bagaget.
Visst är den inte en del av den smått sammanvävda enhet som Assassins och Addicts gjorde anspråk på att vara.
Visst frångår den de tidigare plattornas renare produktion.
Visst finns det inte lika många allsångsvänliga textrader som man kunnat finna på Black Meddle-skivorna.
Men det är inte heller som att man gått tillbaka till Instinct: Decay.
Istället har man hamnat någonstans i ett mellanskikt, utan att ha gått bakåt i sin evolution. Det är helt enkelt en klar fortsättning och på vissa sätt även en förbättring av Black Meddle-skivorna. Man har behållit de mer psykadeliska gitarrerna som kom in i och med de två föregående skivorna, men har frångått den spretighet som man kunde uppleva. Visst finns här spår som sticker ut en hel del, som exempelvis "Decimation, Annihilation", som påminner om Finntroll i humpa/polka-takten.
Jösses!
Överlag finns här en råare och mer sammansvetsad bit black metal som inte är lika lättillgänglig, men som är desto lättare att bli infekterad av när den väl sätter sig. Om Black Meddle är en förkylning så är Silencing Machine borger. Samtidigt är skivan riktigt lugn och borde kunna kategoriseras som knullmetal... eller bara schysst att lyssna på sådär en regnig söndagskväll.
Nu får jag ett sjukt sug efter att höra Judd Blakes andra projekt Twilight i vilket den gamla Sonic Youth-räven Thurston Moore numera ingår. Jag hoppas på att nästa släpp blir black noise metal.
Spårlista:
1. Dawn Over the Ruins of Jerusalem
(Blakes röst = black metal möter autotune möter vinkelslip)
2. Silencing Machine
(blast-beats och en känga till tvivlarna: SILENCE!)
3. And I Control You
(doom-segt, men med blast och bisvärmsgitarrer)
4. The Lepers of Destitution
(drömsk början, sedan hångelvänlig, så lite snabbare, drömskt och snabbare. KNULLMETAL.)
5. Borrowed Hope and Broken Dreams
(emo-titel, fjompigt tempo, oförklarlig "Don't Fear the Reaper"-vibb)
6. I Wait in Hell
(klagande kvinna(?) i introt och ganska klar sång, jämfört med låtarna i början av skivan. Lugn-ish)
7. Decimation, Annihilation
(humpa a'la Finntroll)
8. Reduced to Ashes
(äntligen blast igen, men även oförklarlig kvinnosång)
9. Give Me the Grave
(KNULLMETAL DELUXE)
10. These Rooms in Which We Weep
(Mer knullmetal, med smått onödigt skrammel-outro)
Efter att ha fått oförtjänt skit från trve lyssnare för sin experimentlusta på de två föregående plattorna, vilka utvidgade min och många andras syn på black metal, har Judd Blake (mannen som styr bandet med järnhand) nu kommit tillbaka med en ny skiva i bagaget.
Visst är den inte en del av den smått sammanvävda enhet som Assassins och Addicts gjorde anspråk på att vara.
Visst frångår den de tidigare plattornas renare produktion.
Visst finns det inte lika många allsångsvänliga textrader som man kunnat finna på Black Meddle-skivorna.
Men det är inte heller som att man gått tillbaka till Instinct: Decay.
Istället har man hamnat någonstans i ett mellanskikt, utan att ha gått bakåt i sin evolution. Det är helt enkelt en klar fortsättning och på vissa sätt även en förbättring av Black Meddle-skivorna. Man har behållit de mer psykadeliska gitarrerna som kom in i och med de två föregående skivorna, men har frångått den spretighet som man kunde uppleva. Visst finns här spår som sticker ut en hel del, som exempelvis "Decimation, Annihilation", som påminner om Finntroll i humpa/polka-takten.
Jösses!
Överlag finns här en råare och mer sammansvetsad bit black metal som inte är lika lättillgänglig, men som är desto lättare att bli infekterad av när den väl sätter sig. Om Black Meddle är en förkylning så är Silencing Machine borger. Samtidigt är skivan riktigt lugn och borde kunna kategoriseras som knullmetal... eller bara schysst att lyssna på sådär en regnig söndagskväll.
Nu får jag ett sjukt sug efter att höra Judd Blakes andra projekt Twilight i vilket den gamla Sonic Youth-räven Thurston Moore numera ingår. Jag hoppas på att nästa släpp blir black noise metal.
Spårlista:
1. Dawn Over the Ruins of Jerusalem
(Blakes röst = black metal möter autotune möter vinkelslip)
2. Silencing Machine
(blast-beats och en känga till tvivlarna: SILENCE!)
3. And I Control You
(doom-segt, men med blast och bisvärmsgitarrer)
4. The Lepers of Destitution
(drömsk början, sedan hångelvänlig, så lite snabbare, drömskt och snabbare. KNULLMETAL.)
5. Borrowed Hope and Broken Dreams
(emo-titel, fjompigt tempo, oförklarlig "Don't Fear the Reaper"-vibb)
6. I Wait in Hell
(klagande kvinna(?) i introt och ganska klar sång, jämfört med låtarna i början av skivan. Lugn-ish)
7. Decimation, Annihilation
(humpa a'la Finntroll)
8. Reduced to Ashes
(äntligen blast igen, men även oförklarlig kvinnosång)
9. Give Me the Grave
(KNULLMETAL DELUXE)
10. These Rooms in Which We Weep
(Mer knullmetal, med smått onödigt skrammel-outro)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)