Roadburn: en kortare kärleksförklaring

Om jag och min kompanjon får tag i biljetter kommer det att bli en resa till Holland i april nästa år.
Efter att ha varit på festivalen tidigare i år lovade vi oss själva att vi skulle försöka ta oss dit nästkommande år, eftersom det inte bara är en festival som har ett riktigt bra utbud av musik, utan även en av de mest avslappnade och lugna festivaler jag har varit på. Även om det är lite kallt att campa under den tiden av året var det en riktigt bra campingplats och man hade tillgång till såväl dusch som eluttag helt gratis. Campingen låg dessutom vid ett zoo, så man kunde titta på elefanter och andra djur innan banden börjat spela om dagarna. Dessutom fanns det en restaurang i närheten som serverade de bästa hamburgarna jag någonsin har ätit. Billiga var de dessutom. Majonnäs till pommes. HIMMELSKT!
Det märks att människor åker dit för musikens och konstens skull, snarare än för att festa. För en som mig, som knappt dricker på festivaler och konserter, är det riktigt schysst att vara där. Knappast en festival som fulla sextonåringar åker till för att samla på sig nya könssjukdomar att byta med vännerna. Faktumet att det inte släpps alltför många biljetter är också en del av framgången enligt mig. Det blir helt enkelt inte för packat med folk, utan det är mestadels entusiaster som åker dit.
Dessutom tycks det alltid vara riktigt bra band som spelar där, band som sällan kommer till Sverige i den massa som de kommer dit. Nästa år kommer band som Triptykon, Opeth, Conan, Anciients, Crowbar med flera att låta sina respektive musikaliska ljudmattor riva i väggarna. Det enda jag egentligen kan sakna i dagsläget är alla de fantastiska black metal-band som var där förra året, men det är inte som att nästkommande år line-up är helt spikad än. Kanske kan det smyga in sig lite schyssta bålgetingsgitarrer även inför 2014. Det märktes att det behövdes efter tre dagar av doom, för blodet segade sig fram i ådrorna. Å andra sidan ser jag verkligen fram emot att se Bong i vår och det är riktigt tempolös musik.
Nåväl, nu är det bara att hålla tummarna för att man får tag i biljetter.

Bekräftelsebehovet matas, rastas och diskuteras.

Det har gått ett tag sedan jag lirat skivor inför folk och tagit emot deras ros och ris.
Bekräftelsebehovet hungrar återigen och ett litet blogginlägg, som jag vet ingen kommer läsa med något större intresse, gör sig bra som substitut. Att få bekräftelse tycks vara en allmänmänsklig åkomma, som jag har upptäckt allt mer hos mig själv. Följden har blivit att jag allt mer har försökt att fjärma mig från bekräftelsen, i ett försök att bli mer tillfreds med vem jag är och vad jag gör i mina egna ögon, snarare än andras.

Jag dissekerar ogärna (så ogärna) mina handlingar, men jag kan ju inte låta bli.

Detta försök att inte bry sig om vad andra säger har vissa dagar gjort att jag blivit väldigt bekräftelsesökande, som om kroppen kräver någon slags balans. Förhoppningsvis blir dessa dagar allt färre med tiden; för visst vore det skönt att göra saker utan en tanke på vad andra tycker, bara för att man själv känner för det. Var nära på att avsluta den föregående meningen med ett frågetecken, vilket kanske var en uppmaning på ett svar, ett sökande på bekräftelse.

Tycker du som jag? Är min åsikt ok? Ska jag välja de här skorna eller de där?

Frågan är om jag bloggar så sällan för att jag inte får någon bekräftelse. Kanske är det anonyma bloggandet, utan kommentarer från folk, en lösning på problemet. Det är kanske dags att öka antalet inlägg markant. En väg till detta vore att inte försöka skriva små essäer var gång jag skriver, utan att tillåta mig själv att göra mindre inlägg. Någon slags överenskommelse om att skriva åtminstone några gånger i veckan, oavsett om jag sett/hört/läst något nytt eller inte. På så vis kan jag kanske komma att kontrollera detta behov, precis som jag försöker kontrollera så många andra.

Ok. Deal.