The Boys - so far

När jag läste de första numren av The Boys hade tidningen redan givits ut ett tag. Jag snubblade över den när jag undersökte vad Garth Ennis, vars Preacher jag älskat länge, skrev numera. Klart man blev till sig i trosorna när man läste att titeln skulle "out-Preacher Preacher", vilket i första stunden verkade vara illa dolt säljsnack.

Den inledande storyn kan sammanfattas med att man får följa en grupp CIA-finansierade människor som samlats för att hålla koll på superhjältar så att dessa håller sig i skinnet. Om det vore äppelpajs-hjältar som Superman hade detta jobbet tyckts vara ganska lätt, men det handlar snarare om ett gäng megalomaniska hybrisapor på någon slags viagrohypnol. Superindividerna är allt som kan gå fel efter att superhjältar blev mänskligare under Moores, Millers med fleras pennor under 80-talet och är, till 99%, mer eller mindre psykopatiska och maktfullkomliga rövhål som mestadels bryr sig om droger, pengar och sex. Våra "hjältar", titelns The Boys, är inte direkt några pappersvändare utan tar gärna en mer handlingsbaserad lösning på problemen, gärna med mer eller mindre grafiska våldsdåd, och är till stor del psykopater själva. Det är trots allt Garth Ennis vi snackar om. Den karaktär man som läsare ska ty sig till är Hughie, en "vanlig Svensson" vars flickvän faller offer för en superhjältes oförsiktighet i en strid. Han rekryteras av The Boys ledare, Butcher, till gruppen som ska fortsätta där de avslutade sitt jobb efter en tids nedläggning.

Det hela tycks vara ganska enkelt på ytan: The Boys ger sig på superhjältar när de går över gränsen alltför mycket. Det visar sig dock snart vara mycket mer invecklat, då superhjältarna i de flesta fall styrs av ett företag som tidigare främst tillverkat vapen, men sedan utvecklade ett slags superhjälteserum och som nu konspirerar för att få en president i sin ficka. Samtidigt som denna metaplot vecklas ut, som en vidrig ros till metafor för den amerikanska vapenindustrins lobbyverksamhet, får läsaren även se Hughie försöka gå vidare från sin flickväns död. Här står han i stark kontrast till Butcher, som varit med om något liknande och numera gärna dödar varenda superhjälte/skurk han kan. Som läsare får man två olika bilder av hur man kan hantera sorgen efter att man förlorat någon nära i ett mord. Hughie lockas ständigt av det mörker som Butcher fallit ner i och det är detta som egentligen är de mest intressanta delarna av storyn: Hughies ständigt föränderliga roll i gruppen, hans sorgearbete och hur hans relation till Butcher in- och utvecklas. Metaplot be damned. Vem bryr sig om stora företag och statskupper med capes när man kan läsa om hur en kille faller ner i mörkret? Mikrokosmos slår makrokosmos. David bär Goliats huvud på kuken som sin segertrofé.

När serien efter några år nu närmar sig sitt våldsamma slut, och tro mig när jag skriver att det är over-the-top-våldsamt, och jag tittar tillbaka på hur historien utvecklats verkar det dock inte helt osannolikt att Ennis hade rätt när han sa det. För visst har det varit sjukare, våldsammare och i vissa fall även roligare. Man kan se den som en kommentar på var USA befinner sig rent politiskt i dagens samhälle, på samma sätt som Preacher kan ses som en kommentar och slutgiltig uppgörelse med religioner, speciellt de abrahamitiska. Visst har vissa av karaktärerna varit minst lika minnesvärda som som de i Preacher. Spin-offsen minst lika intressanta och djupdykande i de karaktärer de berör.
Men vad jag har saknat är att bli berörd på samma sätt som jag blev av Preacher. Kanske kommer det i och med de sista numren eller vid den ofrånkomliga omläsningen när den är avslutad, men just nu känner jag inte för dessa karaktärer på samma sätt som jag gjorde för Jesse, Tulip och Cassidy. Kanske är det just för att karaktärerna i The Boys i väldigt många fall är nästan lika jävliga som de som de kämpar mot. Kanske är det för att man aldrig riktigt faller för Hughie. Hans kärlekshistoria är inget jämfört med Tulips och Jesses. Hans utveckling tangerar inte heller Jesses, Tulips eller ens Cassidys. Han framställs oftast som en gnällig jävel, en comic relief snarare än en protagonist. Istället är det ett stort fokus på Butcher, den hårdföre och hatiske mästermanipulatören, som i ärlighetens namn kanske fungerat bättre som protagonist, men som _aldrig_ tycks utvecklas. Låt oss hoppas att detta ordnar upp sig lite i de sista numren och att Hughie faktiskt får lite stake...

Trots detta är serien klart värd en genomläsning, inte minst på grund av den satir och svarta humor som Ennis blivit känd för och som minst sagt genomsyrar serien. Är man dessutom ett fan av grafiskt övervåld, sexscener, allmän perversion, välhängda ryssar och en rejäl nål i superhjälteballongen så är den inte bara ett tidsfördriv utan ett måste. För även om han kanske inte lyckats med att göra protagonisten högintressant (än), så har Ennis gjort en sjuhelsikes bra superhjältesatir med hög igenkänningsfaktor för den serietidningsinsatte och en hyfsad plot to match.