Har bestämt mig för att sätta ner foten i den där kreativa sjön på riktigt för ett tag framöver och anta en utmaning som jag fått skickad till mig via mystiska former (FB-chatten).
Läs igenom och begrunda.
Får se om jag håller mig till en i veckan, men tanken är att jag iaf ska skicka upp det fortgående arbetet här för någon slags process-rapport. Ett utmärkt sätt att fylla ut bloggen då jag tycks vara i en litterär svacka, efter en tids självcensur.
Först ut är nr 28, ormen.
Uppdateringar sker efter progression.
tisdag 28 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
Blast from the pASSt: Vinna eller förlora?
Jag har varit intresserad av spel sedan tidiga dagar. Det har alltid funnits som en del under min uppväxt så långt tillbaka jag kan minnas. Fia med knuff hos mormor och morfar eller SEGA Megadrive när pappa kom hem med det och man följde den blå igelkottens rörelser. Oavsett vilket var det vinsten som gällde och spelglädjen var ofta detsamma som att klara en bana man inte klarat innan eller slå sina vänner. Att slå dem var snäppet roligare än själva spelandet.
Detta har följt mig upp med åren, fram tills den senaste tiden.
Plötsligt är det inte så farligt att förlora, eftersom man får glädjas åt någon annans vinst. Plötsligt är spelandet i sig en vinst.
Vad som har hänt vet jag inte. Kanske har livets motgångar i sig gjort att jag inte tar motgångar så hårt längre. Kanske har jag blivit mognare och kan ta spel för det trevliga tidsfördriv det faktiskt är.
Jag tror att det skulle vara en kombination av dessa orsaker, att jag behöver se det som ett tidsfördriv eftersom det tar bort fokusen från andra saker som antingen behöver eller kräver den. För att "överleva vardagen", som man kan kalla det om man är melodramatisk.
I vilket fall är jag glad över att kunna njuta av spelet på ett sätt jag inte alltid gjort innan. Det ger mer att faktiskt kunna sätta sig ner med ett gäng vänner och inte alltid kämpa för att vinna, utan snarare luta sig tillbaka och låta spelet ta plats. På så vis blir man också en vinnare, om än inte i just det spelet.
Detta har följt mig upp med åren, fram tills den senaste tiden.
Plötsligt är det inte så farligt att förlora, eftersom man får glädjas åt någon annans vinst. Plötsligt är spelandet i sig en vinst.
Vad som har hänt vet jag inte. Kanske har livets motgångar i sig gjort att jag inte tar motgångar så hårt längre. Kanske har jag blivit mognare och kan ta spel för det trevliga tidsfördriv det faktiskt är.
Jag tror att det skulle vara en kombination av dessa orsaker, att jag behöver se det som ett tidsfördriv eftersom det tar bort fokusen från andra saker som antingen behöver eller kräver den. För att "överleva vardagen", som man kan kalla det om man är melodramatisk.
I vilket fall är jag glad över att kunna njuta av spelet på ett sätt jag inte alltid gjort innan. Det ger mer att faktiskt kunna sätta sig ner med ett gäng vänner och inte alltid kämpa för att vinna, utan snarare luta sig tillbaka och låta spelet ta plats. På så vis blir man också en vinnare, om än inte i just det spelet.
måndag 20 augusti 2012
Gaiman-måndag: Pavane
En bakgrundshistoria till en av de hetaste brudarna i DC-verse, skriven av Neil Gaiman? Tja, varför inte?
Storyn är ganska tunn, en agent vill ha med Poison Ivy i Task Force X, en lightversion av Doom Patrol om jag förstår saken rätt. Därför åker han till kvinnofängelset där hon är inburad för att utvärdera henne och hennes egenskaper. Givetvis blir han förförd av henne och inte bara psykiskt utan även fysiskt märkt av hennes puss på hans kind, något han är orolig över att han inte ska kunna bortförklara för sin fru. Ivy har inte bara besudlat hans insida, utan även utsida. Så långt småtrist.
Men om man ser till Ivy och hur hon kom att bli Poison Ivy har finner vi teorin på att Batman skapar sina egna motståndare, vilket vi såg i bl.a. The Dark Knight. Isley var en tjej med dåligt självförtroende som pratade med blommorna istället för med jämnåriga. Hon säger att hon upptäckte pojkar när hon var fem, medan de upptäckte henne när hon var femton, vilket leder vidare in till att hon faller pladask för Batman. Bilden där hon står i en Batman-tröja i sitt flickrum som är tapetserat med Batman-urklipp får en att fundera på hur det hade varit om hon föll för One Direction istället. Nåväl... man kan ju inte drömma om en död popgrupp hela dagen. Onwards!
Ivy ser sin relation med Batman som en lång romans, där hon uppvaktar honom snarare än kämpar mot honom. Deras relation blev dock inte vad hon önskat sig, men hon fann något som hon kände att hon kunde vara bra på istället. Makt. Makt genom pengar och makt genom sex. Att få kalla handen av Batman gjorde henne till helt enkelt kriminell, stängde av henne känslomässigt. När hon senare säger att hon blev Poison Ivy innan Batman har man svårt att tro henne. Visst, hon kanske tog namnet innan, men jag menar att hon inte blev det förrän Batman gjorde henne till det. Hon kanske "återföddes"till Ivy innan, men det var han som pushade henne lite längre. Att inte få honom gjorde henne galen, vilket visar sig ännu mer mot seriens slut.
Ibland är det väl inte bättre att ha älskat och förlorat.
Ibland får hela världen betala priset.
What is best in life? Robert E. Howard - The Phoenix on the Sword
Om Robert E. Howards fiktion i allmänhet och hans karaktär Conan i synnerhet har det skrivits hyllmeter, trots att denna typ av fiktion, pulp och sword & sorcery, inte tenderar att stå i så hög kurs inom litteraturvetenskap. Conan tycks dock slå an en ton i folk. Varför det gör det är säkerligen lika skiftande som hur karaktären framställs i novellerna.
Jag ska försöka plöja mig genom flertalet Conan-noveller, för att dissekera, recensera, informera och leverera kommentarer och iakttagelser om innehållet. Jag kommer använda mig av de novellsamlingar som givits ut av Del Rey Books, vilka flera vänner har rekommenderat som en god startpunkt. Jag kommer inte utgå från någon slags karaktärkronologisk ordning, eftersom novellerna inte heller skrevs i en sådan. Därför kommer det hoppas friskt mellan olika punkter i Conans liv.
Först ut är "The Phoenix on the Sword", en novell som introducerar flera viktiga element i myten som är Conan. Bland dessa kan vi finna slitningarna mellan civilisation och barbarism, de uråldriga varelserna (som stundtals påminner om Lovecrafts mythos) och igenkänningsfaktorn i hans värld.
Storyn i sig är ganska rättfram, om än inte helt enkel, en grupp planerar i hemlighet att avsätta kungen Conan av Aquilonia och sätta en av dem själva på tronen. Barbaren dödade den förra kungen och tog över kronan efter denne. Samtliga av de i gruppen framställs som mer eller mindre dåliga människor, i skarp kontrast till Conan. Vi har den fete och late karln Dion som inte bryr sig om de under hans egen nivå i hierarkin. Vi har även poeten Rinaldo, som Conan talar gott om men som förråder honom utan egentliga motiv annat än att han låtit sig manipuleras. Dessa ställs i skarp kontrast till den kraftfulle och skarpsinnige barbaren, som verkar vara en inte bara handlingsrådig utan även strategisk ledare.
Det visar sig dock att konspiratörerna alla manipuleras av en femte person, Ascalante, som använder dem för att själv ta över makten. Det visar sig dock att han själv förslavat en mäktig svartmagiker, Thoth-Amon, för att använda dennes krafter. Givetvis får Thoth-Amon tillbaka sin kraft och bestämmer sig för att hämnas på sin före detta "herre". För att göra detta skickar han, med hjälp av den onde guden Set som han tillber, en demon efter Ascalante. På den "onda sidan" alltså en varelse, frammanad av en magiker som hämnas på en manipulatör, vilken styr fyra högt uppsatta konspiratörer, vilka i sin tur vill avsätta och mörda Conan. Punkt.
På andra sidan av storyn har vi Conan. Trots att han är en barbar visar han på visdom gällande flera saker som har att göra med att styra ett land och har en god insikt i hur den "civiliserade" kulturen fungerar, bl.a. när han säger att "a great poet is greater than any king. His songs mightier than my scepter [...] I shall die and be forgotten, but Rinaldo's song will live for ever". Han inser även att det är någon som styr Rinaldo och att det är denna person, Ascalante, som är den riktiga faran. Detta visar på i det närmaste medfödda förtjänster hos barbaren, en naturlig intuitivitet. Conan får även ett mystiskt skimmer över sig då han i en dröm möter en man som slagits mot Set och som på sätt och vis lämnar över detta ansvar på Conan. Conan blir på så vis en utvald konung och i läsarens ögon är han nu godkänd härskare, då han valts ut som förkämpe av den goda sidan. När han vaknar upp ur sin dröm har hans svärd fått en inristning på sig och kan numera skada de varelser som kopplas till Set och hans underhuggare.
Det hela byggs upp till en stor sammandrabbning i slutet av novellen då förrädarna och Ascalante anfaller Conan med en stor grupp av andra krigare. I en detaljerad beskrivning får man läsa hur Conan, den ursinnige vildmannen, övervinner de civiliserade krigarna och deras ränker, vilket även utmålats som ett återkommande tema i Howards noveller, att barbarismen kommer övervinna civilisationen. Detta visar sig särskilt i en scen där de civiliserade krigarna ryggar tillbaka från Conan "the barbarian - the natural killer", men det är lite tidigt att orda om efter denna första novellen. Man skulle kunna se det som ett bevis för att Howard förordar ett samhälle där den starkes rätt är självklar och "might makes right". Vi får se.
Hur som helst pågår striden tills demonen som Thoth-Amon kommer på besök. Varelsen skrämmer iväg krigarna, dödar Ascalante efter att den tagit hans själ och ger sig sedan på Conan. Conans validitet som härskare styrks ytterligare när han, med hjälp av sitt magiska svärd, dödar varelsen, något han inte kunde göra med sin vanliga yxa. Han är inte bara någon som tagit tronen med våld, utan en förkämpe för det goda.
Sammanfattningsvis menar jag att det är en hyfsad novell, även om den dramaturgiskt inte riktigt håller ihop. Thoth-Amon får inte tillräckligt med svängrum, flera av konspiratörerna nämns nästan bara vid namn och demonen i slutet känns lite som daemon ex machinae. Den stora behållningen är den tänkande barbaren och att man får se prov på Howards fantastiska fantasieggande värld i beskrivningar som är lika målande som korthuggna.
Jag ska försöka plöja mig genom flertalet Conan-noveller, för att dissekera, recensera, informera och leverera kommentarer och iakttagelser om innehållet. Jag kommer använda mig av de novellsamlingar som givits ut av Del Rey Books, vilka flera vänner har rekommenderat som en god startpunkt. Jag kommer inte utgå från någon slags karaktärkronologisk ordning, eftersom novellerna inte heller skrevs i en sådan. Därför kommer det hoppas friskt mellan olika punkter i Conans liv.
Först ut är "The Phoenix on the Sword", en novell som introducerar flera viktiga element i myten som är Conan. Bland dessa kan vi finna slitningarna mellan civilisation och barbarism, de uråldriga varelserna (som stundtals påminner om Lovecrafts mythos) och igenkänningsfaktorn i hans värld.
Storyn i sig är ganska rättfram, om än inte helt enkel, en grupp planerar i hemlighet att avsätta kungen Conan av Aquilonia och sätta en av dem själva på tronen. Barbaren dödade den förra kungen och tog över kronan efter denne. Samtliga av de i gruppen framställs som mer eller mindre dåliga människor, i skarp kontrast till Conan. Vi har den fete och late karln Dion som inte bryr sig om de under hans egen nivå i hierarkin. Vi har även poeten Rinaldo, som Conan talar gott om men som förråder honom utan egentliga motiv annat än att han låtit sig manipuleras. Dessa ställs i skarp kontrast till den kraftfulle och skarpsinnige barbaren, som verkar vara en inte bara handlingsrådig utan även strategisk ledare.
Det visar sig dock att konspiratörerna alla manipuleras av en femte person, Ascalante, som använder dem för att själv ta över makten. Det visar sig dock att han själv förslavat en mäktig svartmagiker, Thoth-Amon, för att använda dennes krafter. Givetvis får Thoth-Amon tillbaka sin kraft och bestämmer sig för att hämnas på sin före detta "herre". För att göra detta skickar han, med hjälp av den onde guden Set som han tillber, en demon efter Ascalante. På den "onda sidan" alltså en varelse, frammanad av en magiker som hämnas på en manipulatör, vilken styr fyra högt uppsatta konspiratörer, vilka i sin tur vill avsätta och mörda Conan. Punkt.
På andra sidan av storyn har vi Conan. Trots att han är en barbar visar han på visdom gällande flera saker som har att göra med att styra ett land och har en god insikt i hur den "civiliserade" kulturen fungerar, bl.a. när han säger att "a great poet is greater than any king. His songs mightier than my scepter [...] I shall die and be forgotten, but Rinaldo's song will live for ever". Han inser även att det är någon som styr Rinaldo och att det är denna person, Ascalante, som är den riktiga faran. Detta visar på i det närmaste medfödda förtjänster hos barbaren, en naturlig intuitivitet. Conan får även ett mystiskt skimmer över sig då han i en dröm möter en man som slagits mot Set och som på sätt och vis lämnar över detta ansvar på Conan. Conan blir på så vis en utvald konung och i läsarens ögon är han nu godkänd härskare, då han valts ut som förkämpe av den goda sidan. När han vaknar upp ur sin dröm har hans svärd fått en inristning på sig och kan numera skada de varelser som kopplas till Set och hans underhuggare.
Det hela byggs upp till en stor sammandrabbning i slutet av novellen då förrädarna och Ascalante anfaller Conan med en stor grupp av andra krigare. I en detaljerad beskrivning får man läsa hur Conan, den ursinnige vildmannen, övervinner de civiliserade krigarna och deras ränker, vilket även utmålats som ett återkommande tema i Howards noveller, att barbarismen kommer övervinna civilisationen. Detta visar sig särskilt i en scen där de civiliserade krigarna ryggar tillbaka från Conan "the barbarian - the natural killer", men det är lite tidigt att orda om efter denna första novellen. Man skulle kunna se det som ett bevis för att Howard förordar ett samhälle där den starkes rätt är självklar och "might makes right". Vi får se.
Hur som helst pågår striden tills demonen som Thoth-Amon kommer på besök. Varelsen skrämmer iväg krigarna, dödar Ascalante efter att den tagit hans själ och ger sig sedan på Conan. Conans validitet som härskare styrks ytterligare när han, med hjälp av sitt magiska svärd, dödar varelsen, något han inte kunde göra med sin vanliga yxa. Han är inte bara någon som tagit tronen med våld, utan en förkämpe för det goda.
Sammanfattningsvis menar jag att det är en hyfsad novell, även om den dramaturgiskt inte riktigt håller ihop. Thoth-Amon får inte tillräckligt med svängrum, flera av konspiratörerna nämns nästan bara vid namn och demonen i slutet känns lite som daemon ex machinae. Den stora behållningen är den tänkande barbaren och att man får se prov på Howards fantastiska fantasieggande värld i beskrivningar som är lika målande som korthuggna.
tisdag 14 augusti 2012
Blast From the pASSt: Turbonegro - Apocalypse Dudes
Apocalypse Dudes var den första Turbonegro-plattan jag köpte. Anledningen var lika simpel som enkel.
I maj 2004 hade jag och några glada kamrater åkt till Glenncity för att gå på Metaltown, spisa Alice Cooper och Dimmu Borgir och umgås i glada vänners lag. Resan fram och tillbaka är ett kapitel för sig och fyllda av interna skämt.
Som sig bör.
Ett av banden jag aldrig hört talas om innan, tror jag, var norska Turbonegro som spelade på samma scen som Alice Cooper senare skulle gå på. Detta var på tiden innan Hank botade drogmissbruk med religionsmissbruk och han dompterade publiken, vilka innan bandet klev på scenen fotbollsskrålade "Whooowhooowhoo, jag har resning": ett skämt vi inte förstod vid tillfället.
Kort sagt blev jag frälst vid den denimklädde gudens anus där och då, vilket ledde till skivköp under sommaren.
Så till skivan.
Efter en introslinga och raderna "And so in this golden age of confusion/the denim recruits came to be known as/the apocalypse dudes" upplästa av Hank von Helvete, drar första låten igång.
Age of Pamparius är hyllningen till pizzeriornas pizzeria, vid vilken Pål Pot Pamparius verkat. Låten behandlar kvalitén på dessa gastronomiska triumfer och man berättar även vad man kan göra efter att denna godsak inmundigats "stomp some teenage ASS tonight".
Efter att ha gått ut i 100% drar man upp tempot till 110 med Selfdestructo Bust. Låten handlar givetvis om det samtida samhället fixering vid det yttre, där sångarjagets utseende med tiden kommer vittra och dennes byst självförstöras, förmodligen till följd av dåliga silikonimplantat.
Tempot dras nu ner något med Get It On. En riffig liten saga om friktionens funktion vid penetration. Tonårsmaskiner och skinande bestar efterfrågas, Hanks sensuella röst och framstönande "on" bär oss med på en resa in de mest drypande av träsk. En allsångslåt som skulle kunna få Lasse Berghagen att rysa av välbehag.
Sedan jävlar i min lilla låda kommer Rock Against Ass flygande som en tegelsten under Kristallnatten. Denna visa hyllar bandets återkomst från det uppehåll de haft i några år. Anspelande på de "Rock mot/för..."-galor som hölls under slutet av förra seklet höjer de sig själva till skyarna. Hybris säger några, rätmätigt anskaffande av jubel säger jag.
Don't Say Motherfucker, Motherfucker tar vid och visar alla ungtuppar var skåpet ska stå. Inte ska de tro att de kan göra det Turbonegro gjort så bra! "Better step back as the deathpunk burns". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Gammal är äldst och unga sjömän gören sig icke besvär utan ska bara böja sig framåt och slappna av.
Efter denna old school-skolning ökar takten lite igen. Om Rock Against Ass behandlade deras återtåg så är Rendezvous With Anus ett bevis på att de fortfarande är bäst på det de gör. En svada av mer eller mindre sammansatta meningar med nödrim och saker som herr Svensson skulle se som uppseendeväckande. Mums! Framfördes med The Soundtrack of Our Lives egen Ebbot när skivan firade jubileum för några år sedan. Respekt.
Zillion Dollar Sadist. Konstigt nog "Billion Dollar Sadist" på Spotify. Den ultimata "I've made it big"-låten. Punkt.
Prince of the Rodeo drar vidare där Rendezvous With Anus slutade, men drar det ett steg längre. Rimmen är tajtare och Euroboy får verkligen glänsa som en nypolerad åderpåle. Denna gitarrvirtuos soloar sig med kraften av tusen solar. Han är Alfa och Omega. Han är mannen från D.E.N.I.M. Han är prinsen av rodeon!
Den föregående kraftansträngningen efterföljs av att man återigen drar ner på tempot, om än så lite. För att säga att Back to Dungaree High, jeansgymnasiet för den oinvigde, är tafatt är en skymf! Återigen handlar det om ett återtåg, men denna gång ur en annan synvinkel. Det är något livsnödvändigt: "it's just a way to stay alive, boy". I skenet av de andra låtarna om deras återkomst är Back to Dungaree High skivans Bergman-film. De visar sin sårbarhet, genom att visa hur viktigt bandet och jeanstyget är för dem. Detta är allvar för denimbusarna!
Efter lite klaviatur i slutet av den föregående låten kommer Are You Ready (For Some Darkness) in med riffande tyngd. Man ifrågasätter huruvida publiken och bandet själva ens är redo för deras återkomst. Är det kanske för mycket för dem? Detta är även låten spelat en stor roll i namngivandet av min pseudonym. Det är upp till dig att finna kopplingen. Låten avslutas med att man svarar att ja, man är redo.
I Monkey On Your Back tar bandet upp deras självklara roll i lyssnarens liv. De är här för att skapa oreda, för att få lyssnaren att göra saker denna inte skulle gjort annars. Gränssprängning. Utan denna låt tror jag ingen turbojugend skulle bajsa på en dagstidning mitt i kön till bandets spelning på Kulturbolaget 2005, för att sedan lägga in tidningen under en bil. Skyll på Turbonegro när du lever jävel och sprider skit omkring dig.
Så är det dags för den låt som man säkert skulle mena var den dystraste om man inte insåg sårbarheten i Back To Dungaree High, nämligen Humiliation Street. En finstämd och snudd på balladaktig liten bit om en plats utan namn. En plats för misär, droger och prostitution. Om du ska hångla upp en tös som inte fattar Turbonegro med hjälp av en Turbonegro-låt, välj denna.
För att avsluta på en gladare ton har man lagt in Good Head som sista låt. På en skiva fylld av hyllningar är denna tematiskt riktigt, då den hyllar avsugningens ädla konst. Den binder även ihop slutet med början, genom att använda sig av ett pizzabagande berättarjag. Temat med slutet och början som blir ett återkommer på den uppföljande skivan Scandinavian Leather, men det är, som det brukar heta, en annan berättelse...
I maj 2004 hade jag och några glada kamrater åkt till Glenncity för att gå på Metaltown, spisa Alice Cooper och Dimmu Borgir och umgås i glada vänners lag. Resan fram och tillbaka är ett kapitel för sig och fyllda av interna skämt.
Som sig bör.
Ett av banden jag aldrig hört talas om innan, tror jag, var norska Turbonegro som spelade på samma scen som Alice Cooper senare skulle gå på. Detta var på tiden innan Hank botade drogmissbruk med religionsmissbruk och han dompterade publiken, vilka innan bandet klev på scenen fotbollsskrålade "Whooowhooowhoo, jag har resning": ett skämt vi inte förstod vid tillfället.
Kort sagt blev jag frälst vid den denimklädde gudens anus där och då, vilket ledde till skivköp under sommaren.
Så till skivan.
Efter en introslinga och raderna "And so in this golden age of confusion/the denim recruits came to be known as/the apocalypse dudes" upplästa av Hank von Helvete, drar första låten igång.
Age of Pamparius är hyllningen till pizzeriornas pizzeria, vid vilken Pål Pot Pamparius verkat. Låten behandlar kvalitén på dessa gastronomiska triumfer och man berättar även vad man kan göra efter att denna godsak inmundigats "stomp some teenage ASS tonight".
Efter att ha gått ut i 100% drar man upp tempot till 110 med Selfdestructo Bust. Låten handlar givetvis om det samtida samhället fixering vid det yttre, där sångarjagets utseende med tiden kommer vittra och dennes byst självförstöras, förmodligen till följd av dåliga silikonimplantat.
Tempot dras nu ner något med Get It On. En riffig liten saga om friktionens funktion vid penetration. Tonårsmaskiner och skinande bestar efterfrågas, Hanks sensuella röst och framstönande "on" bär oss med på en resa in de mest drypande av träsk. En allsångslåt som skulle kunna få Lasse Berghagen att rysa av välbehag.
Sedan jävlar i min lilla låda kommer Rock Against Ass flygande som en tegelsten under Kristallnatten. Denna visa hyllar bandets återkomst från det uppehåll de haft i några år. Anspelande på de "Rock mot/för..."-galor som hölls under slutet av förra seklet höjer de sig själva till skyarna. Hybris säger några, rätmätigt anskaffande av jubel säger jag.
Don't Say Motherfucker, Motherfucker tar vid och visar alla ungtuppar var skåpet ska stå. Inte ska de tro att de kan göra det Turbonegro gjort så bra! "Better step back as the deathpunk burns". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Gammal är äldst och unga sjömän gören sig icke besvär utan ska bara böja sig framåt och slappna av.
Efter denna old school-skolning ökar takten lite igen. Om Rock Against Ass behandlade deras återtåg så är Rendezvous With Anus ett bevis på att de fortfarande är bäst på det de gör. En svada av mer eller mindre sammansatta meningar med nödrim och saker som herr Svensson skulle se som uppseendeväckande. Mums! Framfördes med The Soundtrack of Our Lives egen Ebbot när skivan firade jubileum för några år sedan. Respekt.
Zillion Dollar Sadist. Konstigt nog "Billion Dollar Sadist" på Spotify. Den ultimata "I've made it big"-låten. Punkt.
Prince of the Rodeo drar vidare där Rendezvous With Anus slutade, men drar det ett steg längre. Rimmen är tajtare och Euroboy får verkligen glänsa som en nypolerad åderpåle. Denna gitarrvirtuos soloar sig med kraften av tusen solar. Han är Alfa och Omega. Han är mannen från D.E.N.I.M. Han är prinsen av rodeon!
Den föregående kraftansträngningen efterföljs av att man återigen drar ner på tempot, om än så lite. För att säga att Back to Dungaree High, jeansgymnasiet för den oinvigde, är tafatt är en skymf! Återigen handlar det om ett återtåg, men denna gång ur en annan synvinkel. Det är något livsnödvändigt: "it's just a way to stay alive, boy". I skenet av de andra låtarna om deras återkomst är Back to Dungaree High skivans Bergman-film. De visar sin sårbarhet, genom att visa hur viktigt bandet och jeanstyget är för dem. Detta är allvar för denimbusarna!
Efter lite klaviatur i slutet av den föregående låten kommer Are You Ready (For Some Darkness) in med riffande tyngd. Man ifrågasätter huruvida publiken och bandet själva ens är redo för deras återkomst. Är det kanske för mycket för dem? Detta är även låten spelat en stor roll i namngivandet av min pseudonym. Det är upp till dig att finna kopplingen. Låten avslutas med att man svarar att ja, man är redo.
I Monkey On Your Back tar bandet upp deras självklara roll i lyssnarens liv. De är här för att skapa oreda, för att få lyssnaren att göra saker denna inte skulle gjort annars. Gränssprängning. Utan denna låt tror jag ingen turbojugend skulle bajsa på en dagstidning mitt i kön till bandets spelning på Kulturbolaget 2005, för att sedan lägga in tidningen under en bil. Skyll på Turbonegro när du lever jävel och sprider skit omkring dig.
Så är det dags för den låt som man säkert skulle mena var den dystraste om man inte insåg sårbarheten i Back To Dungaree High, nämligen Humiliation Street. En finstämd och snudd på balladaktig liten bit om en plats utan namn. En plats för misär, droger och prostitution. Om du ska hångla upp en tös som inte fattar Turbonegro med hjälp av en Turbonegro-låt, välj denna.
För att avsluta på en gladare ton har man lagt in Good Head som sista låt. På en skiva fylld av hyllningar är denna tematiskt riktigt, då den hyllar avsugningens ädla konst. Den binder även ihop slutet med början, genom att använda sig av ett pizzabagande berättarjag. Temat med slutet och början som blir ett återkommer på den uppföljande skivan Scandinavian Leather, men det är, som det brukar heta, en annan berättelse...
måndag 13 augusti 2012
Gaiman-måndag: Batman - A Black and White World
När det kommer till Batman (superhjälte, utklädd till fladdermus) och Neil Gaiman (superförfattare, ej utklädd till homosexuell) finns det flera punkter där deras linjer möter varandra. Att en författare har en personlig koppling till en karaktär är givetvis
ingen garanti för en lyckad story. Att en författare är Neil Gaiman är en större garanti. Att karaktären är Batman... ja där nådde jag en personlig nerdgasm.
I ett förord till What Ever Happened to the Caped Crusder - Deluxe Edition skriver Gaiman att just Batman var vad som fick honom att fastna i serier. Han menar även att karaktären mognade med honom själv, från de lite trevligare och mer skämtsamma serierna med den dynamiska duon under 60-talet till dagens mer hårdhudade ensamvarg. För att inte tala om att hans första stora akademiska uppsats behandlade Millers Dark Knight Returns.
Så Gaiman + Batman = sant.
Handlingen är mångfacetterad och behandlar frågan: Hur skulle världen vara om serietidningsfigur var ett yrke i stil med skådespelare? Handlingen tar sin början i ett väntrum där Batman och the Joker sitter i väntan på att det ska bli deras tur att filma. De småpratar lite, gnäller på deras yrke och tränar på sitt manus i ett kommentar på hur konstiga dessa karaktärer är utanför sitt rätta element. Eller kanske snarare hur absurd vardagen skulle te sig i denna typ av verklighet. Gaiman skapar humor genom att göra dem alldagliga, exempelvis när de frågar varandra hur det är med den andres barn och när de diskuterar hur lyckligt lottade de är jämfört med Mister Freeze, som inte har det så gott ställt. I scenen finns även flera metakommentarer kring dåligt skrivna serietidningsmanus och klichéartade dialoger.
Tillslut blir det dags för dem att "spela in" och vi får se dem framföra just den scen de nyss övat in. Inga övriga kommentarer kring denna del av serien behövs, förutom att den är en fröjd för ögat. Simon Bisley (troligtvis mest känd från Lobo) står för tecknandet, vilket innebär något surrealistiska och detaljrika bilder i svart-vitt. Givetvis blir det även ett inhopp av Lobo som regissör för tv-serien. Bisley ÄR våldet mot ögat och anabolastinna muskelkroppar. Jag ställer mig dock frågande till varför the Joker har en armbindel med en swastika, något som inte riktigt passar in på karaktären. Kan det vara för att accentuera att han i scenen de spelar in vill ta över världen? Nåja, låt gå för det då.
Serien avslutas med att the Joker och Batman är på väg på lunch under inspelningsavbrottet. De diskuterar scenen de just spelat in när the Joker klagar på att han aldrig får en splash page som Batman nyss haft. Batman försöker få honom att må bättre genom att betona att the Joker faktiskt får hålla tal, vilket han aldrig får. Slutligen konstaterar de att de åtminstone får vara glada att de har ett jobb.
Serien har potential, men i dess korthet och brist på riktig handling blir den mestadels några skämt och en liten metakommentar på serieformatet.
I ett förord till What Ever Happened to the Caped Crusder - Deluxe Edition skriver Gaiman att just Batman var vad som fick honom att fastna i serier. Han menar även att karaktären mognade med honom själv, från de lite trevligare och mer skämtsamma serierna med den dynamiska duon under 60-talet till dagens mer hårdhudade ensamvarg. För att inte tala om att hans första stora akademiska uppsats behandlade Millers Dark Knight Returns.
Så Gaiman + Batman = sant.
Handlingen är mångfacetterad och behandlar frågan: Hur skulle världen vara om serietidningsfigur var ett yrke i stil med skådespelare? Handlingen tar sin början i ett väntrum där Batman och the Joker sitter i väntan på att det ska bli deras tur att filma. De småpratar lite, gnäller på deras yrke och tränar på sitt manus i ett kommentar på hur konstiga dessa karaktärer är utanför sitt rätta element. Eller kanske snarare hur absurd vardagen skulle te sig i denna typ av verklighet. Gaiman skapar humor genom att göra dem alldagliga, exempelvis när de frågar varandra hur det är med den andres barn och när de diskuterar hur lyckligt lottade de är jämfört med Mister Freeze, som inte har det så gott ställt. I scenen finns även flera metakommentarer kring dåligt skrivna serietidningsmanus och klichéartade dialoger.
Tillslut blir det dags för dem att "spela in" och vi får se dem framföra just den scen de nyss övat in. Inga övriga kommentarer kring denna del av serien behövs, förutom att den är en fröjd för ögat. Simon Bisley (troligtvis mest känd från Lobo) står för tecknandet, vilket innebär något surrealistiska och detaljrika bilder i svart-vitt. Givetvis blir det även ett inhopp av Lobo som regissör för tv-serien. Bisley ÄR våldet mot ögat och anabolastinna muskelkroppar. Jag ställer mig dock frågande till varför the Joker har en armbindel med en swastika, något som inte riktigt passar in på karaktären. Kan det vara för att accentuera att han i scenen de spelar in vill ta över världen? Nåja, låt gå för det då.
Serien avslutas med att the Joker och Batman är på väg på lunch under inspelningsavbrottet. De diskuterar scenen de just spelat in när the Joker klagar på att han aldrig får en splash page som Batman nyss haft. Batman försöker få honom att må bättre genom att betona att the Joker faktiskt får hålla tal, vilket han aldrig får. Slutligen konstaterar de att de åtminstone får vara glada att de har ett jobb.
Serien har potential, men i dess korthet och brist på riktig handling blir den mestadels några skämt och en liten metakommentar på serieformatet.
lördag 4 augusti 2012
The Boys - so far
När jag läste de första numren av The Boys hade tidningen redan givits ut ett tag. Jag snubblade över den när jag undersökte vad Garth Ennis, vars Preacher jag älskat länge, skrev numera. Klart man blev till sig i trosorna när man läste att titeln skulle "out-Preacher Preacher", vilket i första stunden verkade vara illa dolt säljsnack.
Den inledande storyn kan sammanfattas med att man får följa en grupp CIA-finansierade människor som samlats för att hålla koll på superhjältar så att dessa håller sig i skinnet. Om det vore äppelpajs-hjältar som Superman hade detta jobbet tyckts vara ganska lätt, men det handlar snarare om ett gäng megalomaniska hybrisapor på någon slags viagrohypnol. Superindividerna är allt som kan gå fel efter att superhjältar blev mänskligare under Moores, Millers med fleras pennor under 80-talet och är, till 99%, mer eller mindre psykopatiska och maktfullkomliga rövhål som mestadels bryr sig om droger, pengar och sex. Våra "hjältar", titelns The Boys, är inte direkt några pappersvändare utan tar gärna en mer handlingsbaserad lösning på problemen, gärna med mer eller mindre grafiska våldsdåd, och är till stor del psykopater själva. Det är trots allt Garth Ennis vi snackar om. Den karaktär man som läsare ska ty sig till är Hughie, en "vanlig Svensson" vars flickvän faller offer för en superhjältes oförsiktighet i en strid. Han rekryteras av The Boys ledare, Butcher, till gruppen som ska fortsätta där de avslutade sitt jobb efter en tids nedläggning.
Det hela tycks vara ganska enkelt på ytan: The Boys ger sig på superhjältar när de går över gränsen alltför mycket. Det visar sig dock snart vara mycket mer invecklat, då superhjältarna i de flesta fall styrs av ett företag som tidigare främst tillverkat vapen, men sedan utvecklade ett slags superhjälteserum och som nu konspirerar för att få en president i sin ficka. Samtidigt som denna metaplot vecklas ut, som en vidrig ros till metafor för den amerikanska vapenindustrins lobbyverksamhet, får läsaren även se Hughie försöka gå vidare från sin flickväns död. Här står han i stark kontrast till Butcher, som varit med om något liknande och numera gärna dödar varenda superhjälte/skurk han kan. Som läsare får man två olika bilder av hur man kan hantera sorgen efter att man förlorat någon nära i ett mord. Hughie lockas ständigt av det mörker som Butcher fallit ner i och det är detta som egentligen är de mest intressanta delarna av storyn: Hughies ständigt föränderliga roll i gruppen, hans sorgearbete och hur hans relation till Butcher in- och utvecklas. Metaplot be damned. Vem bryr sig om stora företag och statskupper med capes när man kan läsa om hur en kille faller ner i mörkret? Mikrokosmos slår makrokosmos. David bär Goliats huvud på kuken som sin segertrofé.
När serien efter några år nu närmar sig sitt våldsamma slut, och tro mig när jag skriver att det är over-the-top-våldsamt, och jag tittar tillbaka på hur historien utvecklats verkar det dock inte helt osannolikt att Ennis hade rätt när han sa det. För visst har det varit sjukare, våldsammare och i vissa fall även roligare. Man kan se den som en kommentar på var USA befinner sig rent politiskt i dagens samhälle, på samma sätt som Preacher kan ses som en kommentar och slutgiltig uppgörelse med religioner, speciellt de abrahamitiska. Visst har vissa av karaktärerna varit minst lika minnesvärda som som de i Preacher. Spin-offsen minst lika intressanta och djupdykande i de karaktärer de berör.
Men vad jag har saknat är att bli berörd på samma sätt som jag blev av Preacher. Kanske kommer det i och med de sista numren eller vid den ofrånkomliga omläsningen när den är avslutad, men just nu känner jag inte för dessa karaktärer på samma sätt som jag gjorde för Jesse, Tulip och Cassidy. Kanske är det just för att karaktärerna i The Boys i väldigt många fall är nästan lika jävliga som de som de kämpar mot. Kanske är det för att man aldrig riktigt faller för Hughie. Hans kärlekshistoria är inget jämfört med Tulips och Jesses. Hans utveckling tangerar inte heller Jesses, Tulips eller ens Cassidys. Han framställs oftast som en gnällig jävel, en comic relief snarare än en protagonist. Istället är det ett stort fokus på Butcher, den hårdföre och hatiske mästermanipulatören, som i ärlighetens namn kanske fungerat bättre som protagonist, men som _aldrig_ tycks utvecklas. Låt oss hoppas att detta ordnar upp sig lite i de sista numren och att Hughie faktiskt får lite stake...
Trots detta är serien klart värd en genomläsning, inte minst på grund av den satir och svarta humor som Ennis blivit känd för och som minst sagt genomsyrar serien. Är man dessutom ett fan av grafiskt övervåld, sexscener, allmän perversion, välhängda ryssar och en rejäl nål i superhjälteballongen så är den inte bara ett tidsfördriv utan ett måste. För även om han kanske inte lyckats med att göra protagonisten högintressant (än), så har Ennis gjort en sjuhelsikes bra superhjältesatir med hög igenkänningsfaktor för den serietidningsinsatte och en hyfsad plot to match.
Den inledande storyn kan sammanfattas med att man får följa en grupp CIA-finansierade människor som samlats för att hålla koll på superhjältar så att dessa håller sig i skinnet. Om det vore äppelpajs-hjältar som Superman hade detta jobbet tyckts vara ganska lätt, men det handlar snarare om ett gäng megalomaniska hybrisapor på någon slags viagrohypnol. Superindividerna är allt som kan gå fel efter att superhjältar blev mänskligare under Moores, Millers med fleras pennor under 80-talet och är, till 99%, mer eller mindre psykopatiska och maktfullkomliga rövhål som mestadels bryr sig om droger, pengar och sex. Våra "hjältar", titelns The Boys, är inte direkt några pappersvändare utan tar gärna en mer handlingsbaserad lösning på problemen, gärna med mer eller mindre grafiska våldsdåd, och är till stor del psykopater själva. Det är trots allt Garth Ennis vi snackar om. Den karaktär man som läsare ska ty sig till är Hughie, en "vanlig Svensson" vars flickvän faller offer för en superhjältes oförsiktighet i en strid. Han rekryteras av The Boys ledare, Butcher, till gruppen som ska fortsätta där de avslutade sitt jobb efter en tids nedläggning.
Det hela tycks vara ganska enkelt på ytan: The Boys ger sig på superhjältar när de går över gränsen alltför mycket. Det visar sig dock snart vara mycket mer invecklat, då superhjältarna i de flesta fall styrs av ett företag som tidigare främst tillverkat vapen, men sedan utvecklade ett slags superhjälteserum och som nu konspirerar för att få en president i sin ficka. Samtidigt som denna metaplot vecklas ut, som en vidrig ros till metafor för den amerikanska vapenindustrins lobbyverksamhet, får läsaren även se Hughie försöka gå vidare från sin flickväns död. Här står han i stark kontrast till Butcher, som varit med om något liknande och numera gärna dödar varenda superhjälte/skurk han kan. Som läsare får man två olika bilder av hur man kan hantera sorgen efter att man förlorat någon nära i ett mord. Hughie lockas ständigt av det mörker som Butcher fallit ner i och det är detta som egentligen är de mest intressanta delarna av storyn: Hughies ständigt föränderliga roll i gruppen, hans sorgearbete och hur hans relation till Butcher in- och utvecklas. Metaplot be damned. Vem bryr sig om stora företag och statskupper med capes när man kan läsa om hur en kille faller ner i mörkret? Mikrokosmos slår makrokosmos. David bär Goliats huvud på kuken som sin segertrofé.
När serien efter några år nu närmar sig sitt våldsamma slut, och tro mig när jag skriver att det är over-the-top-våldsamt, och jag tittar tillbaka på hur historien utvecklats verkar det dock inte helt osannolikt att Ennis hade rätt när han sa det. För visst har det varit sjukare, våldsammare och i vissa fall även roligare. Man kan se den som en kommentar på var USA befinner sig rent politiskt i dagens samhälle, på samma sätt som Preacher kan ses som en kommentar och slutgiltig uppgörelse med religioner, speciellt de abrahamitiska. Visst har vissa av karaktärerna varit minst lika minnesvärda som som de i Preacher. Spin-offsen minst lika intressanta och djupdykande i de karaktärer de berör.
Men vad jag har saknat är att bli berörd på samma sätt som jag blev av Preacher. Kanske kommer det i och med de sista numren eller vid den ofrånkomliga omläsningen när den är avslutad, men just nu känner jag inte för dessa karaktärer på samma sätt som jag gjorde för Jesse, Tulip och Cassidy. Kanske är det just för att karaktärerna i The Boys i väldigt många fall är nästan lika jävliga som de som de kämpar mot. Kanske är det för att man aldrig riktigt faller för Hughie. Hans kärlekshistoria är inget jämfört med Tulips och Jesses. Hans utveckling tangerar inte heller Jesses, Tulips eller ens Cassidys. Han framställs oftast som en gnällig jävel, en comic relief snarare än en protagonist. Istället är det ett stort fokus på Butcher, den hårdföre och hatiske mästermanipulatören, som i ärlighetens namn kanske fungerat bättre som protagonist, men som _aldrig_ tycks utvecklas. Låt oss hoppas att detta ordnar upp sig lite i de sista numren och att Hughie faktiskt får lite stake...
Trots detta är serien klart värd en genomläsning, inte minst på grund av den satir och svarta humor som Ennis blivit känd för och som minst sagt genomsyrar serien. Är man dessutom ett fan av grafiskt övervåld, sexscener, allmän perversion, välhängda ryssar och en rejäl nål i superhjälteballongen så är den inte bara ett tidsfördriv utan ett måste. För även om han kanske inte lyckats med att göra protagonisten högintressant (än), så har Ennis gjort en sjuhelsikes bra superhjältesatir med hög igenkänningsfaktor för den serietidningsinsatte och en hyfsad plot to match.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)