Efter att ha fått oförtjänt skit från trve lyssnare för sin experimentlusta på de två föregående plattorna, vilka utvidgade min och många andras syn på black metal, har Judd Blake (mannen som styr bandet med järnhand) nu kommit tillbaka med en ny skiva i bagaget.
Visst är den inte en del av den smått sammanvävda enhet som Assassins och Addicts gjorde anspråk på att vara.
Visst frångår den de tidigare plattornas renare produktion.
Visst finns det inte lika många allsångsvänliga textrader som man kunnat finna på Black Meddle-skivorna.
Men det är inte heller som att man gått tillbaka till Instinct: Decay.
Istället har man hamnat någonstans i ett mellanskikt, utan att ha gått bakåt i sin evolution. Det är helt enkelt en klar fortsättning och på vissa sätt även en förbättring av Black Meddle-skivorna. Man har behållit de mer psykadeliska gitarrerna som kom in i och med de två föregående skivorna, men har frångått den spretighet som man kunde uppleva. Visst finns här spår som sticker ut en hel del, som exempelvis "Decimation, Annihilation", som påminner om Finntroll i humpa/polka-takten.
Jösses!
Överlag finns här en råare och mer sammansvetsad bit black metal som inte är lika lättillgänglig, men som är desto lättare att bli infekterad av när den väl sätter sig. Om Black Meddle är en förkylning så är Silencing Machine borger. Samtidigt är skivan riktigt lugn och borde kunna kategoriseras som knullmetal... eller bara schysst att lyssna på sådär en regnig söndagskväll.
Nu får jag ett sjukt sug efter att höra Judd Blakes andra projekt Twilight i vilket den gamla Sonic Youth-räven Thurston Moore numera ingår. Jag hoppas på att nästa släpp blir black noise metal.
Spårlista:
1. Dawn Over the Ruins of Jerusalem
(Blakes röst = black metal möter autotune möter vinkelslip)
2. Silencing Machine
(blast-beats och en känga till tvivlarna: SILENCE!)
3. And I Control You
(doom-segt, men med blast och bisvärmsgitarrer)
4. The Lepers of Destitution
(drömsk början, sedan hångelvänlig, så lite snabbare, drömskt och snabbare. KNULLMETAL.)
5. Borrowed Hope and Broken Dreams
(emo-titel, fjompigt tempo, oförklarlig "Don't Fear the Reaper"-vibb)
6. I Wait in Hell
(klagande kvinna(?) i introt och ganska klar sång, jämfört med låtarna i början av skivan. Lugn-ish)
7. Decimation, Annihilation
(humpa a'la Finntroll)
8. Reduced to Ashes
(äntligen blast igen, men även oförklarlig kvinnosång)
9. Give Me the Grave
(KNULLMETAL DELUXE)
10. These Rooms in Which We Weep
(Mer knullmetal, med smått onödigt skrammel-outro)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar