Det har gått ett tag sedan jag lirat skivor inför folk och tagit emot deras ros och ris.
Bekräftelsebehovet hungrar återigen och ett litet blogginlägg, som jag vet ingen kommer läsa med något större intresse, gör sig bra som substitut. Att få bekräftelse tycks vara en allmänmänsklig åkomma, som jag har upptäckt allt mer hos mig själv. Följden har blivit att jag allt mer har försökt att fjärma mig från bekräftelsen, i ett försök att bli mer tillfreds med vem jag är och vad jag gör i mina egna ögon, snarare än andras.
Jag dissekerar ogärna (så ogärna) mina handlingar, men jag kan ju inte låta bli.
Detta försök att inte bry sig om vad andra säger har vissa dagar gjort att jag blivit väldigt bekräftelsesökande, som om kroppen kräver någon slags balans. Förhoppningsvis blir dessa dagar allt färre med tiden; för visst vore det skönt att göra saker utan en tanke på vad andra tycker, bara för att man själv känner för det. Var nära på att avsluta den föregående meningen med ett frågetecken, vilket kanske var en uppmaning på ett svar, ett sökande på bekräftelse.
Tycker du som jag? Är min åsikt ok? Ska jag välja de här skorna eller de där?
Frågan är om jag bloggar så sällan för att jag inte får någon bekräftelse. Kanske är det anonyma bloggandet, utan kommentarer från folk, en lösning på problemet. Det är kanske dags att öka antalet inlägg markant. En väg till detta vore att inte försöka skriva små essäer var gång jag skriver, utan att tillåta mig själv att göra mindre inlägg. Någon slags överenskommelse om att skriva åtminstone några gånger i veckan, oavsett om jag sett/hört/läst något nytt eller inte. På så vis kan jag kanske komma att kontrollera detta behov, precis som jag försöker kontrollera så många andra.
Ok. Deal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar