I maj 2004 hade jag och några glada kamrater åkt till Glenncity för att gå på Metaltown, spisa Alice Cooper och Dimmu Borgir och umgås i glada vänners lag. Resan fram och tillbaka är ett kapitel för sig och fyllda av interna skämt.
Som sig bör.
Ett av banden jag aldrig hört talas om innan, tror jag, var norska Turbonegro som spelade på samma scen som Alice Cooper senare skulle gå på. Detta var på tiden innan Hank botade drogmissbruk med religionsmissbruk och han dompterade publiken, vilka innan bandet klev på scenen fotbollsskrålade "Whooowhooowhoo, jag har resning": ett skämt vi inte förstod vid tillfället.
Kort sagt blev jag frälst vid den denimklädde gudens anus där och då, vilket ledde till skivköp under sommaren.
Så till skivan.
Efter en introslinga och raderna "And so in this golden age of confusion/the denim recruits came to be known as/the apocalypse dudes" upplästa av Hank von Helvete, drar första låten igång.
Age of Pamparius är hyllningen till pizzeriornas pizzeria, vid vilken Pål Pot Pamparius verkat. Låten behandlar kvalitén på dessa gastronomiska triumfer och man berättar även vad man kan göra efter att denna godsak inmundigats "stomp some teenage ASS tonight".
Efter att ha gått ut i 100% drar man upp tempot till 110 med Selfdestructo Bust. Låten handlar givetvis om det samtida samhället fixering vid det yttre, där sångarjagets utseende med tiden kommer vittra och dennes byst självförstöras, förmodligen till följd av dåliga silikonimplantat.
Tempot dras nu ner något med Get It On. En riffig liten saga om friktionens funktion vid penetration. Tonårsmaskiner och skinande bestar efterfrågas, Hanks sensuella röst och framstönande "on" bär oss med på en resa in de mest drypande av träsk. En allsångslåt som skulle kunna få Lasse Berghagen att rysa av välbehag.
Sedan jävlar i min lilla låda kommer Rock Against Ass flygande som en tegelsten under Kristallnatten. Denna visa hyllar bandets återkomst från det uppehåll de haft i några år. Anspelande på de "Rock mot/för..."-galor som hölls under slutet av förra seklet höjer de sig själva till skyarna. Hybris säger några, rätmätigt anskaffande av jubel säger jag.
Don't Say Motherfucker, Motherfucker tar vid och visar alla ungtuppar var skåpet ska stå. Inte ska de tro att de kan göra det Turbonegro gjort så bra! "Better step back as the deathpunk burns". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Gammal är äldst och unga sjömän gören sig icke besvär utan ska bara böja sig framåt och slappna av.
Efter denna old school-skolning ökar takten lite igen. Om Rock Against Ass behandlade deras återtåg så är Rendezvous With Anus ett bevis på att de fortfarande är bäst på det de gör. En svada av mer eller mindre sammansatta meningar med nödrim och saker som herr Svensson skulle se som uppseendeväckande. Mums! Framfördes med The Soundtrack of Our Lives egen Ebbot när skivan firade jubileum för några år sedan. Respekt.
Zillion Dollar Sadist. Konstigt nog "Billion Dollar Sadist" på Spotify. Den ultimata "I've made it big"-låten. Punkt.
Prince of the Rodeo drar vidare där Rendezvous With Anus slutade, men drar det ett steg längre. Rimmen är tajtare och Euroboy får verkligen glänsa som en nypolerad åderpåle. Denna gitarrvirtuos soloar sig med kraften av tusen solar. Han är Alfa och Omega. Han är mannen från D.E.N.I.M. Han är prinsen av rodeon!
Den föregående kraftansträngningen efterföljs av att man återigen drar ner på tempot, om än så lite. För att säga att Back to Dungaree High, jeansgymnasiet för den oinvigde, är tafatt är en skymf! Återigen handlar det om ett återtåg, men denna gång ur en annan synvinkel. Det är något livsnödvändigt: "it's just a way to stay alive, boy". I skenet av de andra låtarna om deras återkomst är Back to Dungaree High skivans Bergman-film. De visar sin sårbarhet, genom att visa hur viktigt bandet och jeanstyget är för dem. Detta är allvar för denimbusarna!
Efter lite klaviatur i slutet av den föregående låten kommer Are You Ready (For Some Darkness) in med riffande tyngd. Man ifrågasätter huruvida publiken och bandet själva ens är redo för deras återkomst. Är det kanske för mycket för dem? Detta är även låten spelat en stor roll i namngivandet av min pseudonym. Det är upp till dig att finna kopplingen. Låten avslutas med att man svarar att ja, man är redo.
I Monkey On Your Back tar bandet upp deras självklara roll i lyssnarens liv. De är här för att skapa oreda, för att få lyssnaren att göra saker denna inte skulle gjort annars. Gränssprängning. Utan denna låt tror jag ingen turbojugend skulle bajsa på en dagstidning mitt i kön till bandets spelning på Kulturbolaget 2005, för att sedan lägga in tidningen under en bil. Skyll på Turbonegro när du lever jävel och sprider skit omkring dig.
Så är det dags för den låt som man säkert skulle mena var den dystraste om man inte insåg sårbarheten i Back To Dungaree High, nämligen Humiliation Street. En finstämd och snudd på balladaktig liten bit om en plats utan namn. En plats för misär, droger och prostitution. Om du ska hångla upp en tös som inte fattar Turbonegro med hjälp av en Turbonegro-låt, välj denna.
För att avsluta på en gladare ton har man lagt in Good Head som sista låt. På en skiva fylld av hyllningar är denna tematiskt riktigt, då den hyllar avsugningens ädla konst. Den binder även ihop slutet med början, genom att använda sig av ett pizzabagande berättarjag. Temat med slutet och början som blir ett återkommer på den uppföljande skivan Scandinavian Leather, men det är, som det brukar heta, en annan berättelse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar