Jag har varit intresserad av spel sedan tidiga dagar. Det har alltid funnits som en del under min uppväxt så långt tillbaka jag kan minnas. Fia med knuff hos mormor och morfar eller SEGA Megadrive när pappa kom hem med det och man följde den blå igelkottens rörelser. Oavsett vilket var det vinsten som gällde och spelglädjen var ofta detsamma som att klara en bana man inte klarat innan eller slå sina vänner. Att slå dem var snäppet roligare än själva spelandet.
Detta har följt mig upp med åren, fram tills den senaste tiden.
Plötsligt är det inte så farligt att förlora, eftersom man får glädjas åt någon annans vinst. Plötsligt är spelandet i sig en vinst.
Vad som har hänt vet jag inte. Kanske har livets motgångar i sig gjort att jag inte tar motgångar så hårt längre. Kanske har jag blivit mognare och kan ta spel för det trevliga tidsfördriv det faktiskt är.
Jag tror att det skulle vara en kombination av dessa orsaker, att jag behöver se det som ett tidsfördriv eftersom det tar bort fokusen från andra saker som antingen behöver eller kräver den. För att "överleva vardagen", som man kan kalla det om man är melodramatisk.
I vilket fall är jag glad över att kunna njuta av spelet på ett sätt jag inte alltid gjort innan. Det ger mer att faktiskt kunna sätta sig ner med ett gäng vänner och inte alltid kämpa för att vinna, utan snarare luta sig tillbaka och låta spelet ta plats. På så vis blir man också en vinnare, om än inte i just det spelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar